Den senaste tiden har det seglat upp diskussioner om att begränsa antalet boende per lägenhet för att motverka trångboddheten. Se exempelvis här eller här.

Att begränsa antalet personer per lägenhet, och därmed förbjuda trångboddhet skulle ju rimligen, givet att lagen efterföljs, begränsa just trångboddhet. Men varför skulle vi vilja göra det? Jag kan se två tydliga teser som förklarar varför hushåll är trångbodda.

1. Trångboddhet orsakas av fattigdom, och
2. Trångboddhet orsakas av preferenser

Båda dessa kan vara sanna, men är det i något av fallen intressant att förbjuda just trångboddhet. Ifall den första tesen är sann, vad hjälper det mot fattigdom att förbjuda trångboddhet? Finns det inte istället en risk att fattiga hushåll tvingas in på mer osäkra svarta marknader, eller rent av till hemlöshet? Ifall den andra tesen är sann, varför ska politiken lägga sig i till vilken utsträckning hushåll vill konsumera boende? Låt oss börja med att reda ut vad trångboddhetsnormer är för något.

Vi är just nu inne på vår tredje trångboddhetsnorm, den har vi haft sedan 1974. Enligt trångboddhetsnorm 3 är ett hushåll trångbott om det bor fler än en person per rum (med undantag för sammanboende vuxna som får bo två per rum), kök och vardagsrum oräknat. En barnfamilj med två barn boende i en trerumslägenhet räknas alltså som trångbodd enligt den här normen. Den första trångboddhetsnormen (trångboddhetsnorm 1) formulerades på 1940-talet. Med köket oräknat innebär den en boendestandard där det inte bor fler än två personer per rum för att hushållet inte ska räknas som trångbott. För att exemplifiera med en lägenhet om tre rum och kök så fick det inte bo fler än sex personer i en sådan för att hushållet skulle räknas som trångbott. I takt med att boendestandarden förbättrades infördes en andra trångboddhetsnorm (trångboddhetsnorm 2) på 1960-talet. Vad gäller antalet personer per rum är den oförändrad från trångboddhetsnorm 1, med skillnaden att nu även vardagsrum avräknas. I vår exemplifierade trerumslägenhet fick det således nu bo fyra personer för att hushållet inte skulle räknas som trångbott. Det är svårt att se att vi skulle kunna ta ytterligare steg i trångboddhetsnormen.

(En personlig reflektion: Min egen familj bodde länge, till för ungefär två år sen i en trea. Vi har två barn och de delade sovrum. Vi var alltså trångbodda. När vi flyttade till vårt nuvarande boende, en fyra, valde våra barn att dela sovrum det första året, vi var inte längre statistiskt trångbodda, men utfallet var precis samma, vi hade istället två vardagsrum.)

Men varför har vi då haft trångboddhetsnormer? Och varför har vi kämpat så för att söka se till att de också efterlevs? Det senaste utspelet, Socialdemokraternas förslag om att begränsa antalet boende per lägenhet, visar tydligt att trångboddhet upplevs som ett problem, som är värt att motverka. Mig veterligen finns inga aktuella studier om trångboddhetens orsaker, men det finns äldre studier som också utgick från de två hypoteserna presenterade ovan.

Den första undersökningen om trångboddhetens orsaker återfinns i Gunnar Myrdals och Uno Åhréns statliga utredning Behovet av en utvidgning av bostadsstatistiken med undertiteln Jämte vissa därmed förbundna bostadspolitiska frågor.[i] Jag kommer här fokusera på den, eftersom den bidrog till att vi alls har trångboddhetsnormer. Huvudfrågan, som man uppger den, är att undersöka ”i vad samband står låg bostadsstandard till ekonomiskt nödläge”.[ii] Håkan Thörn, i sin bok Stad i rörelse beskriver den underliggande drivkraften till tesen som att ”[o]m trångboddheten kan konstateras vara ett resultat av fattigdomen skulle det innebära att bostadspolitik är intimt förknippat med fattigdomsbekämpande fördelningspolitik”.[iii] Så vad är då slutsatserna i Myrdals och Åhréns utredning från 1933? Så här sammanfattar författarna resultatet av undersökningen:

Kvar står, att, även sedan hänsyn tagits till de här ovan framförda synpunkterna och även sedan man beaktat, att den uppställda inkomstminimistandarden av försiktighetsskäl satts lågt, den slutsatsen icke kan undgås, att större delen av trångboddheten i Göteborg icke är ett resultat av ekonomiskt nödtvång utan står i samband med från sociala synpunkter otillfredsställande bostads-, hem- och familjevanor.[iv]

De finner således att trångboddhet inte kan förklaras av fattigdom, utan att den istället, som Gunnar och Alva Myrdal uttrycker det i sin bok Kris i befolkningsfrågan några år senare, ”bottnar i ett från social synpunkt felaktigt konsumtionsval”. [v] Håkan Thörn ställer den befogade frågan, ”Men vad är då problemet? Vari bestod ’de otillfredställande bostads-, hem- och familjevanor’ som gjorde arbetarnas val av bostadsform inte bara dåligt, utan rent av förkastligt”.[vi] Delvis beskrivs det av Myrdal och Åhrén på följande sätt:

Det är psykiskt i hög grad påfrestande för halvvuxna barn att dela sovrum med föräldrarna eller med syskon av motsatt kön. Man kan härvid hänvisa till det allbekanta sakförhållandet, att incestfallen äro talrika i trångbodda familjer. Från moderna, mindre dogmatiskt bundna könsmoraliska synpunkter behövde man kanske i och för sig inte taga dylika företeelser alltför allvarligt. Men farliga bliva de bl. a. på grund av de faktiska följdverkningarna: straffrädsla, skuldmedvetande, psykiska spänningar och hämningar av stundom svårartad beskaffenhet.[vii]

Bland annat bör det offentliga alltså motverka trångboddheten för att den orsakar incest. Som Håkan Thörn uttrycker det görs dessa påståenden ”helt utan källhänvisningar[viii] Några år senare återkommer makarna Myrdal till en beskrivning av trångboddhetens konsekvenser. Utöver att återigen hänvisa till det ”allbekanta sakförhållandet” om ”incestuösa händelser mellan syskon och mellan föräldrar och barn” framför man även att ”[ä]ven homosexuella handlingar befrämjas av trångboddheten”.[ix] Även andra problem orsakade av just trångboddheten tas upp, makarna Myrdal skriver:

Det finns ett samband mellan trångboddhet å ena sidan och psykisk ohälsa, allmän mindervärdighet och asociala tendenser år andra sidan. Trångboddheten förkväver eller snedvrider det äktenskapliga samlivet mellan makarna och fördärvar förhållandet mellan föräldrar och barn och mellan syskon inbördes.[x]

Trångboddheten som av Myrdal och Åhrén, och några år senare av makarna Myrdal, beskrivs som ett av bostadspolitikens största och allvarligaste problem, förs vidare, genom både Gunnar Myrdal och Uno Åhrén till den bostadssociala utredningen där de båda ingick. Detta trots att trångboddheten i sig, som bör vara tydligt av den här genomgången, inte kunnat påvisas bidra till, eller förklaras av, några allvarligare problem. Det som framfördes av trångboddhetens tidiga bekämpare kan istället ses som, om man är cyniskt lagd, en rad påhittade svepskäl för att motivera den förestående sociala ingenjörskonstens intåg på bostadsområdet, eller som Håkan Thörn skriver, ”medelklassfördomar om arbetarklassen, klädda i ’bostadshygienismens’ kvasivetenskapliga form”.[xi][xii]

Ska vi bekämpa trångboddhet, borde vi kanske först undersöka huruvida den har orsaker som vi kanske hellre bör bekämpa (som fattigdom), eller konsekvenser som är värda att motverka. Skulle Närings- eller Finansdepartementet vara intresserade, kan jag lova att sätta ihop en kompetent grupp för att undersöka saken.

[i] SOU 1933:14

[ii] SOU 1933:14, s. 25

[iii] Thörn, 2013, s. 107

[iv] SOU 1933:14, s. 47

[v] Myrdal och Myrdal, 1935, s. 164. Min kursivering.

[vi] Thörn, 2013, s. 107

[vii] SOU 1933:14, s. 28

[viii] Thörn, 2013, s. 108

[ix] Myrdal och Myrdal, 1935, s. 274

[x] Myrdal och Mylrdal, 1935, s. 273

[xi] Thörn, 2013, s. 108

[xii]

I debatten om bostadsmarknaden lyfts ofta problemet att det inte byggs några bostäder för hushåll med låga inkomster. Varför uppfattas det här som ett problem?

När jag undervisar i kursen Urbanekonomi lägger jag ganska mycket tid på just bostadsmarknader, och en av föreläsningarna är helt ägnad åt just bostaden. Det första jag brukar lyfta fram är vad som särskiljer bostaden från övriga varor, för bostaden är faktiskt skild från övriga varor. En vanlig jämförelse brukar vara marknaden för bilar, och som vi ska se här är det en jämförelse som fungerar när vi diskuterar just nyproduktion för hushåll med låga inkomster. Så hur skiljer sig då bostaden från övriga varor? Tre skillnader kan urskönjas:

1. Byte av bostad är förknippat med höga transaktionskostnader.
2. Bostaden är heterogen.
3. Bostaden är hållbar och dyr att producera.

Den första punkten har en reell betydelse i det att hushåll inte alltid kommer att bo i en bostad som helt motsvarar dess preferenser. Det är först när bostaden avviker tillräckligt mycket från hushållets preferenser som hushållet kommer välja att byta bostad. Låt oss jämföra med en vara som har en låg transaktionskostnad, exempelvis ett par byxor av det senaste modet. När modet förändras och byxorna blivit passé kommer de ganska snabbt hamna i garderoben, för att aldrig användas igen, de kommer istället bytas ut mot nya byxor, som passar det nuvarande modet. Det här gäller inte för bostaden. Vi känner säkert alla personer som innan de fått barn köpt en lägenhet med fler sovrum än de just vid köptillfället behöver, anledningen är naturligtvis att de förväntar sig behöva sovrummet i framtiden. Hade byte av bostad inte varit förknippat med transaktionskostnader hade det heller inte funnits någon anledning för hushållet att under en kort tid efterfråga fler sovrum än vad man faktiskt behöver. Samma sak gäller förstås åt andra hållet. Även om barnen flyttat ut kan det dröja en tid innan man bestämmer sig för att flytta till något mindre.

Den andra punkten, där bostäder skiljer sig som mest från andra varor, innebär att det inte finns två bostäder som är precis lika. Det kommer alltid att finnas någon skillnad. Det här ger sig absolut störst uttryck i läge. Två bostäder kan inte ha precis samma läge, även om de kan ha ett nära lika läge. Den här punkten är viktig när vi diskuterar att bygga bort den uppfattade bostadsbristen, genom att exempelvis bygga nya städer. Nya städer kommer förvisso ge nya bostäder, men de kommer ge bostäder i ett läge där folk uppenbarligen inte har velat bo hittills – de skiljer sig alltså i en viktig aspekt.

Den tredje och sista punkten är också den som är viktig för den här diskussionen. Bostäder har en väldigt lång livslängd, mellan 50 och 100 år i genomsnitt, de är också väldigt dyra att producera. Det här blir viktigt i diskussionen om varför det inte byggs för hushåll med låga inkomster. Värdet av bostaden är en funktion av en mängd olika saker (bland annat läge som diskuterats ovan). En av de sakerna är skicket, eller standarden. Under en bostads livslängd deprecieras värdet, allteftersom skicket försämras, priset sjunker. Hushåll med låga inkomster kommer, av förklarliga skäl, att i större utsträckning efterfråga billiga bostäder. Det är alltså inte förenligt att bygga nytt, som är dyrt, med att tillhandahålla bostäder för de med låga inkomster, som vill/kan betala lite. Istället är det i det äldre beståndet vi kommer hitta dessa bostäder. Här blir marknaden för bilar intressant som jämförelse. Hushåll med låga inkomster förväntas inte köpa nya bilar, och det diskuteras över huvud taget inte som ett problem i samhället att det inte produceras nya bilar till väldigt låga priser. Varför då?

Någon kan tänkas påpeka att det visst produceras billiga nya bilar, och det är sant, det finns RELATIVT billiga nya bilar. En förklaring till det är att nyproduktionen av bilar inte omhuldas av fullt lika många regleringar på att hålla en hög standard som nyproduktionen av bostäder gör. Oavsett produceras inga nya bilar som är väldigt billiga, de finns endast i den äldre bilparken.

En förklaring till att avsaknaden av väldigt billiga nya bilar inte diskuteras som ett samhällsproblem är att bilmarknaden inte har någon prisreglering. Avsaknaden av prisreglering gör att det finns en fungerande marknad för bilar, både nya och begagnade. Om vi istället hade sagt att bilar endast får säljas för 10.000kr så hade vi snabbt upptäckt att marknaden för bilar, både nya och begagnade, helt försvunnit. De enda bilarna som hade fortsatt säljas vore de bilar som inte har att värde som överstiger just 10.000kr. Övriga bilar som säljs skulle göra det på en svart marknad. Lite som med hyresrätter alltså. De hushåll som kommit över en hyresrätt kommer inte gärna att släppa den, möjligheten att behålla den är dessutom större när hyran är väldigt låg, då kan man klara av hyran trots att man exempelvis flyttat till annan ort. Eftersom det äldre och billiga beståndet försvinner, för att folk inte släpper sina kontrakt, eller för att de ombildas eller renoveras till nyproduktionshyror, inriktas hela diskussionen på att det måste byggas billiga lägenheter istället. Det här har dessvärre inte ens fungerat med hjälp av statliga subventioner på de marknader som det bäst skulle behövas.

Med det sagt finns ett värde i att söka åstadkomma en lägre prisbild, hur det kan göras kommer jag troligtvis få tillfälle att återkomma till.

Svaret på frågan i rubriken: Det ska inte byggas för hushåll med låga inkomster.

(Följande text återger ett bokkapitel författat tillsammans med Herman Donner)

Vi kan lära oss mycket av historien, men ibland måste vi kanske också inse att vi helt måste släppa det som varit, och ge plats åt nya, innovativa lösningar för att komma till bukt med de problem som vi ställs inför.

Behov av innovationer och ett nytt synsätt på bostaden.

Bostadsbrist tycks vara ett cykliskt återkommande problem på den svenska bostadsmarknaden. Vi kommer här inte att lägga fram de möjliga orsaker som ligger till grund för de problem som vi idag ställs inför, utan istället blicka framåt för att se till eventuella, åtminstone partiella, förslag till hur bostadsmarknaden kan utvecklas. Det är allt för lätt att fastna i gamla lösningar på vad som möjligtvis kan vara nya problem, därför tar vi ett avstamp i hur bostadsproblem tidigare har tacklats.

1931 presenterade Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhren debattskriften ”acceptera”.[i] Slutordet för skriften är lika relevant idag som det var för 85 år sedan:

“acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet.
Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning.
Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt.
Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid.
Vi kan inte annat än se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den.
[…]
Om våra städer blivit föråldrade, om mer än hälften av befolkningen lever i trångboddhet, om en massa andra praktiska uppgifter är olösta, så måste vi i  första hand sätta in alla krafter på att lösa dem.”

Asplund, m. fl. 1931 s. 198

Med ”acceptera” presenterades funktionalismen för det svenska folket. En ny plan på hur bostadsmarknaden skulle rationaliseras, effektiviseras och bättre passa en förändrad befolkning och dess preferenser lades fram på ett historielöst sätt. På grund av att den traditionella familjen nu stod under förändring, där kvinnor i större utsträckning förväntades lägga mer av sin tid på förvärvsarbete än hushållssysslor ifrågasattes det sätt som bostäder tidigare planerats. Teknologiska förbättringar hade gjort att exempelvis tiden som spenderats på matlagning reducerats kraftigt vilket gjort tidigare överdimensionerade hushållskök obsoleta. Vi kan idag inte annat än konstatera att förutsägelserna i ”acceptera” har slagit rätt i den här dimensionen, familjen är idag nästan uteslutande en social, och inte alls på samma sätt en ekonomisk enhet som den en gång varit.

Medan ett bättre anpassat bostadsbestånd till individers och hushållens preferenser är en viktig lärdom från 1931, är synen på hur bostäderna skulle produceras kanske ännu viktigare. I ”acceptera” togs ett kraftigt avstånd från en gammal stil med utsmyckade byggnader som ansågs driva produktionskostnader, till fördel för funktionalismen där bostaden främst skulle fylla en efterfrågan på komfort. Genom en ökad industrialisering skulle byggkostnader pressas ner och rymliga bostäder som med, vad som då ansågs moderna, krav på en bostad skulle uppfyllas. Även här fick funktionalismen stort genomslag.

Dagens bostadsmarknad är fortfarande låst till det här, som idag hunnit bli det, gamla tänkandet. Billigare bostäder ska produceras genom ökad industrialisering. Industriellt producerade bostäder ska möjliggöra en stor bostadsproduktion och till och med kunna resultera i att nya städer växer fram på mycket kort tid.[ii] De bostäder som produceras skiljer sig heller inte nämnvärt från vad som föreslogs av de gamla funktionalisterna, åtminstone inte i termer av planlösning och bostäders ändamål. Varje lägenhet (bortsett från enrummare) har ett vardagsrum och ett kök. Men är det verkligen anpassat till vad vi vill ha idag?

Alla innovationer behöver inte vara ensidigt positiva. Vi kan exempelvis idag se resultatet i den sociala misär som ofta råder i de satellitstäder som planerades fram under 1960 och 1970-talen. Detta är naturligtvis inget som industrialiseringen kan beskyllas för, utan snarare den snabba och oförsiktiga bostadsproduktion som den möjliggjorde, och fortfarande möjliggör. I ”Generalplan för Stockholm” från 1952 står att läsa att ”[h]uruvida man verkligen ska eftersträva en blandning av olika socialklasser kan däremot diskuteras. Om man vill få till stånd en social gruppbildning måste man acceptera, att människor som tillhör samma socialklass har lättare att knyta personliga kontakter, och att flertalet föredrar att bo bland sina gelikar”.[iii] Även om vi idag har en annan strävan efter socialt blandade områden i förhoppning om att inte upprepa samma misstag finns inga garantier för att en alltför snabb bostadsproduktion som i alltför hög grad utgår från att bostadspreferenser är oförändrade, inte leder till samma resultat. Sett ur ett positivt perspektiv är det heller inte omöjligt att bryta negativa trender – många av dessa tidigare socialt utsatta områden står idag under upprustning.

Ett annat intressant problem som historien delvis löst var det överutbud av små lägenheter som rådde i Sverige under förra seklets mitt. I efterkrigstiden sjönk produktionen av enrumslägenheter markant, förklaringen står rimligen att finna i stigande realinkomster och en hyresreglering som resulterade i lägre hyror (realt), detta tillät en förändrad konsumtion av bostäder.[iv] Alf Johansson, dåvarande generaldirektör i Kungliga Bostadsstyrelsen skriver i förordet av boken ”Ombyggnad” att en ”[f]örnyelse av det äldre bostadsbeståndet kan ske genom rivning och nybyggnad på tidigare bebyggda tomter eller genom ombyggnad och modernisering”.[v] I boken presenterades förslag på hur bostadsbeståndet skulle kunna anpassas till ändrade preferenser genom att bland annat slå ihop mindre bostäder till större, och samtidigt höja standard avseende kökens utformning, plats för bad och möjlighet för tvättmaskin. Exemplet visar tydligt på hur dels preferenser kan förändras, men även hur den teknologiska utvecklingen kan bidra till förändrade krav på våra bostäder.

Men vilka innovationer skulle kunna vara möjliga på dagens bostadsmarknad? Vi kommer i det följande att utgå från två utgångspunkter som är hämtade från just ”acceptera” och som är beskrivna ovan.

1. Vilka förändringar i hushållens konstellationer och synen på hemarbete och fritid har skett som kan motivera innovationer i våra bostäder?
2. Vilka möjligheter har vi att minska produktionskostnaderna för att säkerställa mer ekonomiskt överkomliga bostäder?

Begreppet delningsekonomier har blivit alltmer populärt i samband med diskussioner angående flera olika marknader. Men vad är delningsekonomier? Och hur kan det tillämpas på bostadsmarknaden?

 

Vad är delningsekonomier?

Delningsekonomier (eng. sharing economies), som ibland även kallas för kollaborativa ekonomier, eller kollaborativ konsumtion definieras av Nationalencyklopedin som ”samlingsnamn på aktiviteter som syftar till minskad resursåtgång genom effektivare kapacitetsutnyttjande såsom delning av tillgång till varor och tjänster.”[vi] Andra definitioner poängterar dessutom att delningen ska ske mellan privatpersoner, så kallad peer-to-peer. Oxford Dictionaries definition av sharing economy lyder exempelvis ”[a]n economic system in which assets or services are shared between private individuals, either for free or for a fee, typically by means on the internet”.[vii]  En sådan snävare definition utesluter näringsidkare från begreppet delningsekonomi. Detta kan naturligtvis diskuteras, är exempelvis bilpooler att ses som en typ av delningsekonomi, eller kollaborativ konsumtion – troligen, trots att de ofta organiseras av en vinstdrivande näringsidkare. I det följande kommer vi med delningsekonomier att syfta på definitionen som ges av Nationalencyklopedin, det vill säga, en definition som inte nödvändigtvis utesluter näringsidkare från att möjliggöra delningsekonomier på bostadsmarknaden.

Även om begreppet delningsekonomier bara förekommit i den svenska debatten i några fåtal år är det på inget sätt någon ny idé. Tydliga exempel som många säkerligen tänker på när de hör begreppet delningsekonomi är Uber eller Airbnb. De av oss som vuxit upp under 1980-talet minns säkerligen spänningen första gången ens föräldrar kom hem med en moviebox.[viii]

Framväxten av marknader för delningsekonomier har rimligen flera orsaker. Dels kan det vara rationellt att tillsammans med andra dela på en stor investeringskostnad, detta är sannolikt en bidragande orsak till bilpooler men också till movieboxen, att den senare inte längre finns beror rimligen på det kraftiga prisfall som tillgängliggjort möjligheten att se på film hemma på ett helt nytt sätt. Dels kan förändrade preferenser bidra till förklaringen. När unga i större utsträckning flyttar in till städerna minskar till exempel behovet av att äga en egen bil.

Men har delningsekonomier någon bäring på vår syn på bostaden? I kopplingen mellan delningsekonomier och bostadsmarknaden kommer nog de flesta att tänka på Airbnb, men detta ska inte ses som en lösning för bostadsmarknaden, då det snarast är ett substitut till hotell, och inte till bostad. För att kunna säga något om vad i vår konsumtion av bostaden vi kan tänka oss avvara ett privat och individuellt förfogande över behöver vi först se hur vi har förändrat övrig konsumtion, men även för vilka grupper vi behöver lösa bostadsproblemet för.

 

För vem är bostadskrisen akut?

Det brukar ofta talas om att det idag råder en brist på bostäder. Trots detta har de flesta av oss en egen bostad. Så vem drabbas av bostadsbristen?  En undersökning gjord av Novus och Linnéuniversitetet bland unga visar att just bostadsbristen är det största samhällsproblemet (94 procent av de tillfrågade). Av de tillfrågade, som var mellan 18 och 25 år, uppgav en betydande del att de känner oro över att hitta en bostad överhuvudtaget.[ix]

Det råder alltså inte nödvändigtvis någon generell brist på bostäder, utan en brist på tillgång till bostäder till låg kostnad inom rimligt pendlingsavstånd till arbete. Alltså bostäder som unga, och andra kapital- eller inkomstsvaga grupper kan få tillgång till. Det bör då vara tydligt att lösningen bygga oss ur krisen inte kan vara en god lösning utan stora förändringar i produkten bostad. Bostäder till låg kostnad med rimligt pendlingsavstånd finns, men väldigt sällan, om någonsin, finns de bland de nyproducerade lägenheterna.

En ytterligare grupp som upplever problem på bostadsmarknaden är par som egentligen skulle vilja separera. I en enkätundersökning utförd av CINT/Snabba Svar på uppdrag av SBAB som genomfördes 2016 uppgav 21 procent att de själva, eller någon som de känner skjutit upp en separation på grund av bostadssituationen.[x] När en familj ska brytas upp krävs ofta att den gamla bostaden istället blir till två bostäder som ska fylla samma funktioner, storleksmässigt, som den gamla, åtminstone varannan vecka. Inte sällan är man bunden till den kommun man tidigare bott i, på grund av sociala nätverk, barnens skolor och vänner och på grund av ens eget arbete. Detta skapar naturligtvis en prekär situation, som skulle kunna lösas av ett nytt synsätt på bostaden.

De höga priserna för nyproducerade bostäder skylls ofta på höga kostnader för att bygga. Här finns naturligtvis utrymme för industrialiseringen att ytterligare effektivisera och reducera kostnader. Men så länge vår syn på bostaden kvarstår och vi fortsätter bygga det som alltid har byggts kommer troligen inga radikala kostnadsbesparingar att kunna göras. För att verkligen minska kostnader kan det vara nödvändigt att se över vad som ingår i produkten bostad, och vad som verkligen behöver ingå. Om nu problemet med bostadsbrist främst är ett problem för vissa grupper, däribland unga, bör vi inte först och främst ta reda på vad dessa grupper kräver av sitt boende, och anpassa nyproduktion, men även befintliga bostäder, efter det?

 

Hur använder vi våra bostäder och staden de finns i?

Staden kan ses som både ett komplement, och ett substitut till våra bostäder. Ett komplement i den bemärkelsen att vår omgivning ses som en del av det vi definierar som vår bostad. Ett substitut för att vi har möjlighet att byta bort en del av vår tid som skulle kunna spenderas hemma mot att vistas i det offentliga rummet. Det finns olika rön om hur välmående våra städer är. I en rapport från Svensk Handel uppskattas antalet butiker inom detaljhandeln att minska från dagens cirka 46 800 till mellan 41 000 och 36 000 butiker år 2025.[xi] Anledningen är handel över nätet.  Samtidigt menar SCB att svenska hushålls restaurangbesök ökar.[xii] Mellan 2007 och 2015 ökade omsättningen i restaurangbranschen fem gånger fortare än omsättningen för livsmedelsbranschen. Vi äter alltså ute i större utsträckning än tidigare. Att fler fysiska butiker försvinner behöver inte betyda slutet för våra stadskärnor, utan kan snarare möjliggöra att restaurangbranschen bereds mer utrymme att växa just där. I ett flertal rapporter om ”Cityklimatet” har WSP och Fastighetsägarna styrkt detta påstående, omsättningen för caféer och restauranger stiger snabbare än både dagligvaruhandeln och sällanköpshandeln i många av våra stadskärnor.[xiii] Vad resulterar ett sådant förändrat beteende i för förändringar i våra krav på bostaden?

I en rapport från 2011, där 2,5 miljoner blogginlägg analyserats, försöker SABO bland annat svara på hur unga ser på och använder sin bostad.[xiv] Svaret kan summeras med rubriken på kapitel fyra i rapporten ”Universalrum med kök är allt som behövs”.[xv] Även om slutsatsen förstås är något skämtsam är det kanske ändå tänkvärt. Det skrivs i rapporten att ”[k]öket beskrivs istället ofta i bloggar som en lustfylld och social plats”.[xvi] Det intressanta är just benämningen av köket som en social plats. Vad innebär det? När det talas om bostäder för unga är det inte sällan små bostäder, möjligen med kokvrå, som åsyftas. Men om analysen från SABO stämmer överens med ungdomars preferenser för sitt boende, så är små lägenheter med kokvrå inte nödvändigtvis något som ungdomar vill ha.

Om det är så att unga idag ser köket, och kanske även vardagsrummet, som sociala ytor där man umgås med vänner är det inte nödvändigtvis så att det föreligger ett krav på bostaden att den ska tillhandahålla dessa som privata rum, utan de kan mycket väl tänkas vara kollektiva. En tänkbar framtid är då att se på vissa delar av våra bostäder som kollektiva resurser, exempelvis köket och vardagsrummet. Behovet av avskildhet och privatliv kommer då att kunna uppfyllas av det egna rummet, sovrummet. Hur kan då våra bostäder och vår bostadsmarknad anpassas till en sådan möjlig förändring i preferenser?

 

Hur kan framtida bostäder se ut?

De senaste decenniernas reallöneökningar kan förväntas fortsätta. Det är nu länge sedan Sverige uppnådde en så hög materiell standard att de fortsatta reallöneökningarna istället för en ännu högre materiell standard omsätts i mer fritid. Det är en orsak till exempelvis det förändrade konsumtionsbeteende vi kan se i våra städer, men det kan även leda till att vi kommer att se på vårt boende på ett annat sätt. Det som är kärnan för den här texten är att bostaden inte kan ses som binär vara, bostad eller inte bostad, utan snarare som ett spektrum av sammanslagna varor. I dagsläget är dock bostaden i många aspekter binär. En lägenhet har oftast ett vardagsrum, eller så har den inte ett vardagsrum, mycket sällan har boendet ett kollektivt vardagsrum, eller ett kollektivt kök. I framtiden är det möjligt att bostäder istället för att fortsättningsvis vara binära i den här bemärkelsen, blir en grundprodukt till vilken tilläggsprodukter, som vardagsrum, kök eller extra sovrum kan köpas till.

Kärnan i delningsekonomier är att bidra till en lägre kostnad för den enskilde genom att dela på resurserna. Både vardagsrum och kök är exempel på sådana resurser som mycket väl kan delas av flera. Och ser vi till det beteende som speglas av nuvarande trender av hur städer används sker det här redan, men där de kollektiva vardagsrummen istället är caféer och restauranger. Varför inte låta dessa sociala ytor ta ett steg in i våra bostäder? När det enskilda hushållet inte längre behöver bära hela kostnaden för produktionen av dessa sociala utrymmen, utan kan dela dem tillsammans med andra hushåll kommer stora kostnadsbesparingar att kunna göras.

Utöver rent kollektiva lägenheter där varje boende har sitt eget rum och delar på kök och vardagsrum kan även andra lösningar vara möjliga. Ett tänkbart exempel är att tillhandahålla bostäder som en mindre grundenhet, exempelvis ett rum med enklare kök. Till denna grundenhet kan sedan ytterligare enheter hyras till, till exempel veckovis. En sådan lösning skulle kunna tilltala föräldrar som har sina barn varannan vecka, som då skulle kunna utöka sitt boende med vardagsrum under den tid då det behövs. Under övrig tid kan en annan förälder, som då har sina barn, utnyttja dessa kollektiva ytor.

Kollektiva boenden är på intet sätt något nytt, studentkorridorer är kanske det mest vanliga exemplet. Är man inte längre student saknas däremot alternativ till det traditionella boendet, även om några pionjärer finns på marknaden. Utopia Arkitekter har ett projekt i Sundbyberg där de vill bygga något de själva kallar KomBo, eller kompisbostäder.[xvii] Tanken är att varje enskild hyresgäst hyr sitt rum, och får ta del av sociala utrymmen som kök och vardagsrum.

Det finns även andra exempel, med varierande förutsättningar och krav på hyresgäster, där det befintliga beståndet används. Bland andra Botkyrkabyggen[xviii] och ByggVesta[xix] har kompislägenheter, där två kompisar tillsammans kan hyra en lägenhet. I båda fallen ställs krav på hur gammal man får vara när man flyttar in, och i ett av fallen är hyreskontraktet begränsat till fyra år. I dessa exempel kan bostäderna enkelt hyras ut som helt vanliga lägenheter om efterfrågan på kompisbostäder plötsligt skulle raderas, vilken nog får ses som föga troligt.

 

Hur kan bostäder och bostadsmarknaden anpassas till delningsekonomi?

Olika typer av kollektivboenden kan låtas växa fram på bostadsmarknaden om de ges rätt förutsättningar. I nyproduktionen är det förhållandevis enkelt givet att det finns aktörer villiga att satsa på den här typen av lösningar. Men det finns vissa problem som behöver överkommas. Det tydligaste är problemet med vad ekonomer kallar moral hazard, eller moralisk risk. Med det menas att individens beteende kan tänkas förändras efter att kontraktet är påskrivet. Exempelvis kan det ges uttryck i att en boende är mindre rädd om de gemensamma utrymmena om hon vet att kostnaden delas av alla i kollektivet, och inte behöver bäras av henne ensam.

För att underlätta för en ny typ av kollektivboenden som lösning, och för att råda bot på de problem som kan uppstå, krävs ett nytänkande kring dagens hyreskontrakt. Idag krävs oftast att kontraktet för en lägenhet är knutet till en person, eller till ett i förväg definierat hushåll. En ny typ av hyreskontrakt för kollektivboende skulle vara nödvändigt för att tillåta att varje person eller hushåll tillåts skriva avtal för sin specifika rumsenhet. Kvar att lösa är då hur ansvaret för de gemensamma utrymmena ska fördelas mellan hyresgästerna. Detta bör dock inte vara ett nämnvärt problem eftersom gemensamhetsutrymmen redan idag finns i de allra flesta hyresfastigheter, utan att särskilda avtal träffats om skötsel, eller ekonomiskt ansvar för dessa. Några exempel på hur kontraktuella åtaganden kan lösas finns i USA, där hyresvärdar erbjuder lägenheter med delade allmänna utrymmen. I dessa lösningar hyr varje hyresgäst ett sovrum direkt av fastighetsägaren[xx].

 

För att kollektivboenden ska kunna bli attraktiva även inom det befintliga beståndet kan det krävas mindre reformer av hyressättningen. Det är föga troligt att fastighetsägare skulle vilja byta upplåtelseform från den traditionella hyresrätten där ett hushåll eller en person står på avtalet till en upplåtelseform där flera personer tecknar kontrakt för respektive rum i lägenheten vid samma totala hyresnivå för lägenheten. I hyran behöver troligen finnas utrymme för ökade kostnader av underhåll för gemensamhetsutrymmen och en möjlighet att omsättningen av kollektivbostäder skulle kunna vara högre än för traditionella hyreslägenheter. Även om den totala hyran för en större lägenhet skulle stiga om den hyrs ut som kollektivbostad bör hyran som den enskilda personen betalar ligga i paritet, eller vara lägre, än den för en egen, liten lägenhet.

Låt oss avsluta med ytterligare ett citat ut ”acceptera”:

“En gammaldags miljö kan inte med konst upprätthållas i en framåtgående stad. Den fortgående mänskliga, sociala och ekonomiska utvecklingen drar obönhörligt med sig nya hustyper in bland de gamla. Och de gamla fasaderna, där bottenvåningarna byggdes om till affärer och där stildetaljerna täckes över eller skymmes bort av skyltskåp och skyltar, de förändrar helt karaktär.”

Asplund, m. fl. 1931 s. 188

[i] Asplund, G., m. fl., 1931 “Acceptera” Bokförlagsaktiebolaget Tiden.

[ii] http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/11/samordnare-far-i-uppdrag-att-mojliggora-planer-pa-nya-stader/ (hämtad 2017-04-26)

[iii] Stockholm Stads Stadsplanekontor, 1952. ”Generalplan för Stockholm”. Stockholm. s. 125.

[iv] Detta belystes först av Sven Rydelfelt, ibland annat ”Bakom folkhemmets fasader”, 1958. Natur och Kultur, Stockholm.

[v] Olof Thunström och Ingrid Johansson, 1955. ”Ombyggnad – utredning om hyreshus egna hem och bruksbostäder 1880-1935” Ehlins Folkbildningsförlaget, Stockholm. s. 7.

[vi] Nationalencyklopedin, delningsekonomi. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/delningsekonomi (hämtad 2017-04-26)

[vii] https://en.oxforddictionaries.com/definition/sharing_economy (hämtad 2017-04-28)

[viii] För de som inte var med under 1980-talet var movieboxen en videobandspelare som kunde hyras, samtidigt som man hyrde en VHS-kassett i en videobutik, vare sig videobandspelare, VHS-kassett eller videobutik har överlevt de innovationer den digitala tekniken möjliggjort.

[ix] https://lnu.se/contentassets/39b4d828ebd14d4db6be77e3a0dfa016/lnu_rapport_yolotilloro.pdf (hämtad 2017-04-28)

[x] http://news.cision.com/se/sbab-bank/r/vara-livsval-paverkas-av-bostadssituationen,c2056494 (hämtad 2017-05-04)

[xi] Svensk Handel, rapport framtagen av HUI Research, 2016. ”Det stora detaljhandelsskiftet”

[xii] http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Svenskarna-ater-ute-mer/ (hämtad 2017-04-28)

[xiii] http://www.fastighetsagarna.se/syd/aktuellt/rapporter/cityklimatet_syd (hämtad 2017-05-02)

[xiv] SABO, 2011. ”Ungas syn på boende” SABO, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Stockholm.

[xv] Ibid. s. 21.

[xvi] Ibid. s. 22.

[xvii] http://www.utopia.se/se/projekt/kombo (hämtad 2017-05-02)

[xviii] http://www.botkyrkabyggen.se/artikel/kompisbo-1 (hämtad 2017-05-02)

[xix] https://www.byggvesta.se/bo-hos-oss/bo-i-kompislagenhet/ (hämtad 2017-05-02)

[xx] http://dc.urbanturf.com/articles/blog/in_shaw_ditto_hedges_bets_on_apartment-sharing_millennials/9200

Den senaste tiden har en politisk diskussion om hyresregleringen, och kanske främst om hur hyresmarknaden skulle se ut i avsaknad av den, blossat upp i svenska medier. Den utlösande faktorn har varit de rapporter som tagits fram av Ramböll, på uppdrag av hyresgästföreningen. Rapporterna visar att en övergång till marknadshyror skulle resultera i stora (procentuellt sett) hyreshöjningar i de fyra städer, Stockholm, Göteborg, Halmstad och Helsingborg, som studerats. Rapporterna är framtagna som ett steg i Hyresgästföreningens kampanj mot marknadshyror (det kan man läsa om här).

I den här debatten förekommer en hel del osakliga, och inte alla gånger helt genomtänkta argument. Dessutom saknas andra viktiga frågor helt i debatten. Jag tänkte här belysa några av de brister jag hittills uppfattat, som jag tycker förtjänar korrigeras för att vi ska kunna ha en mer nyanserad och saklig debatt om frågan, utan att diskussionen hamnar i omöjliga politiska låsningar.

Till att börja med bör jag beskriva min definition av hyresreglering. Med hyresreglering åsyftar jag sådan lagstiftning som resulterar i att hyrorna konsekvent och systematiskt ligger under sin jämviktsnivå. En vanlig invändning mot användandet av begreppet ”hyresreglering” är att den avskaffades 1975 och ersattes av bruksvärdessystemet och den kollektiva förhandlingslagen. Det stämmer att hyresregleringslagen afskaffades då, men den ersattes av ytterligare en hyresreglering. Utfallen skiljer sig nämligen inte nämnvärt mellan vad som blev resultatet av hyresregleringsslagen och dagens bestämmelser vad gäller hyressättning. Hyrorna ligger i vissa områden alltjämt långt under sin jämviktsnivå. Det bör också påpekas att de ”marknadshyror” som skulle uppstå på en sådan friare marknad inte på något vis alltid skulle vara i jämvikt för varje lägenhet.

 

Hyresreglering och bostadsrättspriser

De rapporter som tagits fram av Ramböll bygger på metodiken som tillämpades av Finanspolitiska rådet 2017. Det är väldigt svårt att säga med exakthet vad hyresnivåerna skulle bli om hyresregleringen avskaffades (detta på grund av ett antal faktorer som jag ska ta upp nedan). Den här metoden, som utgår från priserna på bostadsrätter, ger dock troligtvis en god fingervisning om vilka nivåer det skulle kunna bli, men ett antal faktorer gör detta osäkert, varför exakta procentuella tal, eller höjningar i exakta kronor, bör användas med stor försiktighet.

En invändning mot metoden är att den behandlar prisbildningen på bostadsrättsmarknaden som en konstant, som är fristående och opåverkad av eventuella regleringar på hyresmarknaden. Anledningen till detta är att det är mycket svårt att modellera eventuella beteendeförändringar hos hushållen vid en avreglering, men man bör vara medveten om att sådana kan komma att ge effekt på bostadsrättspriserna. Explicit kan det uttryckas som att antagandet är att bostadsrättspriserna skulle vara opåverkade ifall hyresregleringen avskaffades. Det här är ett starkt antagande, och det av flera anledningar, låt mig lyfta tre.

1. Under hyresreglering uppstår köer vilket stänger ute många hushåll från hyresmarknaden. Det här innebär med rätt stor säkerhet att ett flertal hushåll, som egentligen skulle vilja hyra sitt boende, tvingats in på bostadsrättsmarknaden. Efterfrågan har därmed inflaterats, vilket, allt annat lika, bör resultera i högre bostadsrättspriser. Vid en avreglering kan dessa hushåll (eller framtida liknande hushåll) istället hyra sitt boende, vilket kommer verka negativt på bostadsrättspriserna.
2. Det finns troligtvis idag flera hushåll som inte hade haft något emot att köpa sitt boende (eller någon annan typ av boende), men som på grund av att de hamnat med attraktiva hyreskontrakt istället väljer att stanna kvar i dessa. Om den månatliga subvention som det innebär att bo i en hyresrätt där diskrepansen mellan den faktiska hyran och marknadshyran är stor, innebär det en förlust av subventionen om hushållet flyttar. Ett avskaffande av hyresregleringen skulle eliminera subventionen, vilket skulle få dessa hushåll att flytta över till ägt boende i större utsträckning. En sådan utveckling skulle verka positivt på bostadsrättspriserna. Här kan förtydligas att dessa hushåll redan idag har möjlighet att genom den svarta marknaden kapitalisera på sin subvention, genom att sälja sina kontrakt.

Dessa två effekter verkar i motsatt riktning på bostadsrättspriserna, och det är svårt att reda ut, på empirisk basis, vilken av dem som är störst. Vidare har dessa två effekter bäring på nivån på bostadsrättspriserna, men jag vill också göra en invändning som rör relativa hyror, det vill säga den geografiska spridningen av hyrorna och skillnaden i hyresnivå mellan områden.

3. På en marknad där fri hyressättning råder kan det bli så att centralt belägna lägenheter ser en kraftig efterfrågeökning, vilket driver upp priserna, vilket gör att vi kommer konsumera mindre yta i just de lägena. Detta ser vi i de flesta internationella storstäderna. Unga, som tenderar att värdera läge väldigt högt, väljer att bo trångt (och inte sällan dela sovrum med andra) just för att de värderar läget väldigt högt. På dagens fria marknad, det vill säga marknaden för bostadsrätter, är det här mer komplicerat att få till. Koordinationen som krävs för att ett stort antal ungdomar ska köpa en större central lägenhet tillsammans är helt enkelt betydligt större än vad den skulle vara för att samma ungdomar skulle hyra samma lägenheter på en fri marknad. En stor skillnad är att de i fallet då de hyr lägenheter överskjuter kapitalrisker på fastighetsägaren (mot att de betalar en premie via hyran). På en fri hyresmarknad bör vi förvänta oss att unga i större utsträckning väljer att bo tillsammans vilket skulle pressa upp priserna i de mest attraktiva områdena. Samtidigt skulle det kunna ha en effekt på mer perifert belägna lägenheters hyror, där konkurrensen istället minskar.

Sammanfattningsvis är det problematiskt att behandla bostadsrättspriser som en konstant i det här sammanhanget, men i brist på säkrare sätt att modellera beteendeförändringarna är det den bästa metoden som vi har tillgänglig. Det här bör man dock känna till när siffrorna sprids om eventuella framtida hyresnivåer vid en avreglering. De är inte på något vis säkra estimat av hur en framtida hyresmarknad skulle se ut om vi tillät en helt fri hyressättning.

 

Hyresreglering eller marknadshyror

Den senaste tidens debatt har handlat om att behålla nuvarande hyresreglerande uppsättning lagstiftning, ELLER gå över till en helt fri hyressättning, vilket man kallar marknadshyror. Det här är naturligtvis en grov förenkling. I Sverige är vi ensamma i världen om vår specifika hyresreglering, byggd på bruksvärde och kollektiva förhandlingar, men det innebär inte på något vis att alla andra länder tillämpar det som i debatten kallas marknadshyror. I verkligheten finns ett väldigt brett spektrum av regleringar, och tänkbara regleringar, som styr hur hyressättningen får gå till.

Det man måste fundera över är vad man vill att lagstiftningen som styr hyressättningen ska syfta till. Finns något egenvärde i att reglera ner hyrorna så att de alltid ligger under jämviktsnivå? Vi vet att detta resulterar i en rad icke-önskvärda effekter såsom ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, svarthandel, och väldigt långa köer för att få förstahandskontrakt. Är det kanske så att vi genom låga hyror vill säkerställa att alla, oavsett inkomst, har möjlighet att bo överallt? I så fall är det möjligtvis så att vi kan lösa det på något annat sätt. Är det istället så att vi vill säkerställa att de hyresgäster som får ett hyreskontrakt också har möjlighet att bo kvar? Det kan i så fall lösas på andra sätt, som jag ska redogöra för nu.

Hyresreglering och besittningsskydd

En avreglering av hyressättningen, och införandet av det som refereras till som marknadshyror, målas ofta upp som en marknad där fastighetsägare kan höja hyrorna hur de vill och därmed tvinga hushåll att flytta från sina bostäder, det vill säga en marknad helt utan besittningsskydd. Det här bygger på en felaktig bild av en nödvändig koppling mellan hyresreglering och besittningsskydd. Hyresreglering beskrivs ofta som en typ av konsumentskydd (och det är korrekt), men det är viktigt att särskilja besittningsskyddet från möjligheten för hyrorna att långsiktigt anpassas till jämviktsnivå.

Hyresregleringslagens avskaffande motiverades delvis av att lagstiftningen som reglerade besittningsskydd stärkts, och bruksvärdessystemet kan i grunden ses som ett försök att motverka möjligheterna för fastighetsägare att höja hyran över rådande hyresnivå är för liknande lägenheter (även om det ursprungligen också fanns vissa hyresreglerande element på så kallade bristorter). Bruksvärdesreglering säkerställer helt enkelt att fastighetsägaren inte kan utnyttja sitt maktövertag över sittande hyresgäst, som gjort stora sociala investeringar i sitt boende, och höja dennes hyra i vetskap att hyran kommer accepteras då kostnaden för att flytta är hög.

Besittningsskydd motiveras också med att fastighetsägare inte ska kunna säga upp en hyresgäst på vilka godtyckliga grunder som helst. Det här är en god tanke, för att hyresrätten ska kunna vara ett attraktivt boende, inte endast för de som väldigt kortsiktigt planerar att bo i en ort eller i lägenheter, krävs någon form av garanti för att man kan bo kvar i sin lägenhet under förutsägbara förhållanden över tid. Med det inte sagt ett besittningsskydd ska gälla för alltid, det är naturligtvis möjligt att tidsbegränsa, exempelvis till fem eller tio år.

Om det finns möjlighet för fastighetsägare att bli av med oönskade hyresgäster genom att helt enkelt höja hyran till en omotiverat hög nivå (med vilket jag menar en nivå där ingen annan hyresgäst skulle vara villig att hyra lägenheten), blir naturligtvis en lagstiftning som styr besittningsskydd tandlös. Här finns således ett behov av någon typ av reglerande effekt som skyddar hyresgästen mot ett sådant beteende. Frågan är om det är nödvändigt med lagstiftning för att ett sådant skydd ska komma på plats. Marknaden för bolån är ett gott exempel där hushållen efterfrågar långsiktig vetskap om vilka kostnader de kommer att ha. Här finns inga regleringar som styr skydd mot kraftiga räntehöjningar, men likväl erbjuder alla bolånegivare en möjlighet att, mot en premie, binda bolånen till en på förhand bestämd räntesats. Det här är resultatet av konkurrens mellan bolånegivare, och inte av statliga regleringar. På en fri hyresmarknad är det inte otänkbart att sådana hyreskontrakt, som erbjuder hyresgästerna en långsiktig vetskap om hyrans storlek, skulle erbjudas av fastighetsägare. Mycket talar för att så skulle bli fallet. Exempelvis att det är kostsamt för en fastighetsägare när en hyresgäst flyttar. Då måste lägenheten besiktigas, och visst underhåll av ytskikt måste genomföras, dessutom innebär sökandet efter en ny hyresgäst också en viss kostnad.

Besittningsskydd är alltså inte avhängigt en hyresreglering, eller någon reglering alls. Det kan däremot vara önskvärt att, för att säkerställa att långa kontrakt faktiskt erbjuds, lagstifta om att exempelvis ett 10-årigt kontrakt måste erbjudas vid tecknande av nytt avtal mellan fastighetsägare och hyresgäst.

Hyresreglering är ett sätt att underlätta besittningsskydd. Men en viktig skillnad vad gäller vår nuvarande hyresreglering har att göra med vem den faktiskt skyddar. Som beskrivits ovan är besittningsskydd viktigt för sittande hyresgäster. Det är svårt att argumentera för att nuvarande reglering inte gynnar vissa av dessa sittande hyresgäster, som betalar en hyra som kraftigt understiger den hyra som lägenheten skulle betinga på en fri marknad. Men argumentet att hyresregleringen är ett konsumentskydd faller eftersom hyrorna även regleras mellan hyresgäster. När en hyresgäst har sagt upp sitt hyresavtal finns naturligtvis inget behov av skyddande lagstiftning för just den hyresgästen. Om en ny hyresgäst är villig att betala den hyra som fastighetsägaren kräver, så kommer ett avtal att kunna träffas. Först när den nya hyresgästen flyttat in uppstår behovet av besittningsskydd igen.

 

Hyresreglering och subventioner

Något som nästan helt glöms bort i diskussionen om marknadshyror och de hyreshöjningar som kan vara att vänta vid en övergång till en fri hyressättning är att skillnaden mellan dagens hyra och den hyra lägenheten skulle betinga på en fri marknad är en subvention till den sittande hyresgästen. Förslag om en avreglerad hyresmarknad bemöts inte sällan med att det kräver ett mer aktivt deltagande av det offentliga i form av så kallad social housing, det vill säga subventionerade bostäder som tilldelas hushåll med låga inkomster, vilka inte klarar hitta boende på den ordinära marknaden. Detta beskrivs ofta som att det skulle kräva större subventioner från statens sida. Delvis är detta sant, att tillhandahålla bostäder under marknadspris till vissa hushåll kräver helt enkelt att någon annan betalar notan. I ett fall med social housing kan det bli just så att statens utgifter kommer öka. Men här glömmer man helt enkelt bort de subventioner som finns idag. Skillnaden är att dagens subventioner, som tillkommer genom att hyran regleras ner, inte syns som en utgiftspost för staten, varför de enkelt göms och glöms bort.

En viktig fråga som måste ställas är om dagens subventioner leder rätt. Här finns ett intressant resultat i Rambölls rapporter som inte diskuterats nämnvärt. Figur 21 i Stockholmsrapporten, figur 17 i Göteborgsrapporten, figur 16 i Halmstadsrapporten och figur 16 i Helsingborgsrapporten visar alla på ett positivt samband mellan hyresökningen vid övergång till marknadshyror och inkomster i områden. Kontentan av det presenterade resultatet är att de kraftigaste hyresökningarna i större utsträckning träffar områden där inkomsterna är högre, vilket lika väl kan uttryckas som att subventionen idag (utan övergång till marknadshyror) är större i de områden där inkomsterna är större. Att hyresregleringen alltså resulterar i en regressiv fördelning av subventionen bör stå utom rimligt tvivel.

Om man hårdrar debatten till att handla om två alternativ, som vi måste välja mellan, står det således mellan att införa marknadshyror och subventionera hushåll med låga inkomster, och att reglera hyrorna och acceptera att en stor del av subventionen tillfaller hushåll med relativt höga inkomster. Vilket av systemen man vill ha är naturligtvis en fråga för politiker att besvara, regressiv fördelningspolitik är dock inget som, mig veterligen, förespråkas av något av riksdagspartierna.