Kan vi undersöka trångboddhet innan vi försöker lagstifta bort den?

Den senaste tiden har det seglat upp diskussioner om att begränsa antalet boende per lägenhet för att motverka trångboddheten. Se exempelvis här eller här.

Att begränsa antalet personer per lägenhet, och därmed förbjuda trångboddhet skulle ju rimligen, givet att lagen efterföljs, begränsa just trångboddhet. Men varför skulle vi vilja göra det? Jag kan se två tydliga teser som förklarar varför hushåll är trångbodda.

  1. Trångboddhet orsakas av fattigdom, och
  2. Trångboddhet orsakas av preferenser

Båda dessa kan vara sanna, men är det i något av fallen intressant att förbjuda just trångboddhet. Ifall den första tesen är sann, vad hjälper det mot fattigdom att förbjuda trångboddhet? Finns det inte istället en risk att fattiga hushåll tvingas in på mer osäkra svarta marknader, eller rent av till hemlöshet? Ifall den andra tesen är sann, varför ska politiken lägga sig i till vilken utsträckning hushåll vill konsumera boende? Låt oss börja med att reda ut vad trångboddhetsnormer är för något.

Vi är just nu inne på vår tredje trångboddhetsnorm, den har vi haft sedan 1974. Enligt trångboddhetsnorm 3 är ett hushåll trångbott om det bor fler än en person per rum (med undantag för sammanboende vuxna som får bo två per rum), kök och vardagsrum oräknat. En barnfamilj med två barn boende i en trerumslägenhet räknas alltså som trångbodd enligt den här normen. Den första trångboddhetsnormen (trångboddhetsnorm 1) formulerades på 1940-talet. Med köket oräknat innebär den en boendestandard där det inte bor fler än två personer per rum för att hushållet inte ska räknas som trångbott. För att exemplifiera med en lägenhet om tre rum och kök så fick det inte bo fler än sex personer i en sådan för att hushållet skulle räknas som trångbott. I takt med att boendestandarden förbättrades infördes en andra trångboddhetsnorm (trångboddhetsnorm 2) på 1960-talet. Vad gäller antalet personer per rum är den oförändrad från trångboddhetsnorm 1, med skillnaden att nu även vardagsrum avräknas. I vår exemplifierade trerumslägenhet fick det således nu bo fyra personer för att hushållet inte skulle räknas som trångbott. Det är svårt att se att vi skulle kunna ta ytterligare steg i trångboddhetsnormen.

(En personlig reflektion: Min egen familj bodde länge, till för ungefär två år sen i en trea. Vi har två barn och de delade sovrum. Vi var alltså trångbodda. När vi flyttade till vårt nuvarande boende, en fyra, valde våra barn att dela sovrum det första året, vi var inte längre statistiskt trångbodda, men utfallet var precis samma, vi hade istället två vardagsrum.)

Men varför har vi då haft trångboddhetsnormer? Och varför har vi kämpat så för att söka se till att de också efterlevs? Det senaste utspelet, Socialdemokraternas förslag om att begränsa antalet boende per lägenhet, visar tydligt att trångboddhet upplevs som ett problem, som är värt att motverka. Mig veterligen finns inga aktuella studier om trångboddhetens orsaker, men det finns äldre studier som också utgick från de två hypoteserna presenterade ovan.

Den första undersökningen om trångboddhetens orsaker återfinns i Gunnar Myrdals och Uno Åhréns statliga utredning Behovet av en utvidgning av bostadsstatistiken med undertiteln Jämte vissa därmed förbundna bostadspolitiska frågor.[i] Jag kommer här fokusera på den, eftersom den bidrog till att vi alls har trångboddhetsnormer. Huvudfrågan, som man uppger den, är att undersöka ”i vad samband står låg bostadsstandard till ekonomiskt nödläge”.[ii] Håkan Thörn, i sin bok Stad i rörelse beskriver den underliggande drivkraften till tesen som att ”[o]m trångboddheten kan konstateras vara ett resultat av fattigdomen skulle det innebära att bostadspolitik är intimt förknippat med fattigdomsbekämpande fördelningspolitik”.[iii] Så vad är då slutsatserna i Myrdals och Åhréns utredning från 1933? Så här sammanfattar författarna resultatet av undersökningen:

Kvar står, att, även sedan hänsyn tagits till de här ovan framförda synpunkterna och även sedan man beaktat, att den uppställda inkomstminimistandarden av försiktighetsskäl satts lågt, den slutsatsen icke kan undgås, att större delen av trångboddheten i Göteborg icke är ett resultat av ekonomiskt nödtvång utan står i samband med från sociala synpunkter otillfredsställande bostads-, hem- och familjevanor.[iv]

De finner således att trångboddhet inte kan förklaras av fattigdom, utan att den istället, som Gunnar och Alva Myrdal uttrycker det i sin bok Kris i befolkningsfrågan några år senare, ”bottnar i ett från social synpunkt felaktigt konsumtionsval”. [v] Håkan Thörn ställer den befogade frågan, ”Men vad är då problemet? Vari bestod ’de otillfredställande bostads-, hem- och familjevanor’ som gjorde arbetarnas val av bostadsform inte bara dåligt, utan rent av förkastligt”.[vi] Delvis beskrivs det av Myrdal och Åhrén på följande sätt:

Det är psykiskt i hög grad påfrestande för halvvuxna barn att dela sovrum med föräldrarna eller med syskon av motsatt kön. Man kan härvid hänvisa till det allbekanta sakförhållandet, att incestfallen äro talrika i trångbodda familjer. Från moderna, mindre dogmatiskt bundna könsmoraliska synpunkter behövde man kanske i och för sig inte taga dylika företeelser alltför allvarligt. Men farliga bliva de bl. a. på grund av de faktiska följdverkningarna: straffrädsla, skuldmedvetande, psykiska spänningar och hämningar av stundom svårartad beskaffenhet.[vii]

Bland annat bör det offentliga alltså motverka trångboddheten för att den orsakar incest. Som Håkan Thörn uttrycker det görs dessa påståenden ”helt utan källhänvisningar[viii] Några år senare återkommer makarna Myrdal till en beskrivning av trångboddhetens konsekvenser. Utöver att återigen hänvisa till det ”allbekanta sakförhållandet” om ”incestuösa händelser mellan syskon och mellan föräldrar och barn” framför man även att ”[ä]ven homosexuella handlingar befrämjas av trångboddheten”.[ix] Även andra problem orsakade av just trångboddheten tas upp, makarna Myrdal skriver:

Det finns ett samband mellan trångboddhet å ena sidan och psykisk ohälsa, allmän mindervärdighet och asociala tendenser år andra sidan. Trångboddheten förkväver eller snedvrider det äktenskapliga samlivet mellan makarna och fördärvar förhållandet mellan föräldrar och barn och mellan syskon inbördes.[x]

Trångboddheten som av Myrdal och Åhrén, och några år senare av makarna Myrdal, beskrivs som ett av bostadspolitikens största och allvarligaste problem, förs vidare, genom både Gunnar Myrdal och Uno Åhrén till den bostadssociala utredningen där de båda ingick. Detta trots att trångboddheten i sig, som bör vara tydligt av den här genomgången, inte kunnat påvisas bidra till, eller förklaras av, några allvarligare problem. Det som framfördes av trångboddhetens tidiga bekämpare kan istället ses som, om man är cyniskt lagd, en rad påhittade svepskäl för att motivera den förestående sociala ingenjörskonstens intåg på bostadsområdet, eller som Håkan Thörn skriver, ”medelklassfördomar om arbetarklassen, klädda i ’bostadshygienismens’ kvasivetenskapliga form”.[xi][xii]

Ska vi bekämpa trångboddhet, borde vi kanske först undersöka huruvida den har orsaker som vi kanske hellre bör bekämpa (som fattigdom), eller konsekvenser som är värda att motverka. Skulle Närings- eller Finansdepartementet vara intresserade, kan jag lova att sätta ihop en kompetent grupp för att undersöka saken.

[i] SOU 1933:14

[ii] SOU 1933:14, s. 25

[iii] Thörn, 2013, s. 107

[iv] SOU 1933:14, s. 47

[v] Myrdal och Myrdal, 1935, s. 164. Min kursivering.

[vi] Thörn, 2013, s. 107

[vii] SOU 1933:14, s. 28

[viii] Thörn, 2013, s. 108

[ix] Myrdal och Myrdal, 1935, s. 274

[x] Myrdal och Mylrdal, 1935, s. 273

[xi] Thörn, 2013, s. 108

[xii]

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt