Senaste veckans debatt om bostadsbrist

Jag har i några inlägg behandlat bostadsbrist och huruvida vi har alls har någon sådan. Bostadsbrist är ett diffust begrepp, som kan betyda flera saker. En väldigt vanlig tolkning är att det betyder att det finns för få bostäder, lösningen blir därför att bygga bort bostadsbrist (att detta inte går behandlade jag i mitt förrförra inlägg). Bostadsbrist kan också betyda att vissa grupper, eller hushåll rent generellt, har svårt att få tillgång till bostäder. Detta kan komma sig av att redan existerande bostäder är ineffektivt fördelade. Den senaste veckan har två inlägg gjorts i debatten som kan vara värda att bemöta. Det första av Stefan Attefall (Länk) och det andra ett pressmeddelande från Hyresgästföreningen (Länk).

Stefan Attefall faller i och med sin debattartikel in i en lång tradition av förespråkare för mantrat: Vi måste bygga bort bostadsbristen! Att detta inte fungerat sen det började propageras för på 1940-talet tycks ingen bry sig om. Den enda gången vi kommit nära, under miljonprogrammet, riskerade flertalet kommuner konkurs när det visade sig att framplanerade bostäder inte efterfrågades i den utsträckning man hade väntat sig. Som belägg för att det måste byggas mer framför Hyresgästföreningen att man ”träffar många som har svårt att hitta en bostad, eller svårt att flytta trots att man behöver det.” Detta påstående ger inte något som helst stöd för att det saknas bostäder rent kvantitetsmässigt, det kan lika gärna bero på att existerande bostäder är felaktigt fördelade. Det bör förtydligas att för de hushåll som inte kan flytta spelar det ju egentligen ingen roll vad detta beror på, deras problem är att de inte kan flytta, oavsett orsaken.

Attefall påpekar att bostadspolitiken främst har varit, och är, en fråga om fördelningspolitik. Men det här påståendet förtjänar ett förtydligande, för det är väldigt viktigt. Den förda fördelningspolitiken har inte haft inriktningen, som man lätt kan ledas tro, att omfördela från de som har, till de som inte har. Det är åtminstone så vi normalt sett förstår fördelningspolitik, åtminstone sådan som är eftersträvansvärd. Två exempel:

  1. Hyresregleringen säkerställer att vissa hushåll får lägre hyror för sina lägenheter än vad de hade varit tvungna att betala på en fri marknad. Gott så! Men vi har inget som helst system på plats för att säkerställa att de hushåll som är i behov av hjälp med hyran träffas av detta system. Istället finns anledning att förvänta sig att hushåll som har det relativt bättre ställt tillskansar sig dessa lägenheter där skillnaden mellan faktiskt hyra, och hyra på en fri marknad är som störst. Detta sker genom köp av svartkontrakt, genom bättre kontaktnät, eller genom kötid. Vi vet nämligen att kötid är positivt korrelerat med inkomst.
  2. Avskaffandet av den proportionerliga fastighetsskatten 2008 innebar en fördelningsprofil som går rakt i motsats till vad de flesta troligtvis vill ha. Ett hushåll som ägde en fastighet med taxeringsvärde 800 000 kronor fick se sin skatt sänkt från 1 procent av taxeringsvärdet, till 0,75 procent av taxeringsvärdet, medan ett hushåll som ägde en fastighet med taxeringsvärde 5 000 000 kronor fick se sin skatt sänkt från 1 procent av dessa 5 000 000 till 0,75 procent av 800 000. Att den proportionerliga fastighetsskattens avskaffande har den mest regressiva fördelningsprofilen av det senaste decenniernas bostadspolitiska förändringar bör det inte råda något tvivel om.

Självklart kan det behöva byggas mer i takt med att befolkningen ökar, men det har det också gjort. Befolkningen har ökat sedan 1990, men vi har alltjämt, både om vi ser till riket som stort, eller till huvudstadsregionen, cirka 0,5 bostäder per person. Här finns således inget misslyckande i den historiska bostadsproduktionen, något som ofta framförs. En bidragande förklaring till att vi inte hållit jämt tempo med andra länder i bostadsbyggande sedan 1990 är att vi under många år innan byggde så många bostäder i Sverige att det inte gick att hyra ut dem, det fanns alltså en reserv att beta av och många av de byggda bostäderna tvingades rivas för att inga hyresgäster fanns.

Ett sista påstående som görs av Attefall är värt att lyftas. Det gäller argumentet om att vi måste bygga många fler bostäder om vi är måna om en god levnadsstandard. En bidragande orsak till att vissa bor på väldigt stora ytor är att det är relativt billigt att göra så. På den prisreglerade hyresmarknaden behöver man inte betala det fulla priset för den lyxen och eftersom den proportionerliga fastighetsskatten avskaffats beskattas heller inte denna överkonsumtion på den ägda marknaden. Om vi ska säkerställa denna boendeyta för alla kommer det att krävas subventioner av bostadsbyggande, det går inte att åstadkomma på något annat sätt. Frågan är då, vill alla bo så stort? Troligtvis inte. Är det då önskvärt att tvångsomfördela hushållens resurser från övrig konsumtion till bostadsyta, för att politiker tycker att vi måste uppnå en viss levnadsnivå genom bostadskonsumtionen?

En ny regering (om vi någonsin får en) har verkligen mycket att ta tag i när det kommer till bostadsmarknaden. Det som den svenska bostadsmarknaden behöver är att utnyttjandet av det som finns som måste effektiviseras. Mitt förslag är att avskaffa hyresregleringen och återinföra den proportionerliga fastighetsskatten. Detta kommer effektivisera utnyttjandet av befintliga bostäder. Om vi dessutom förenklar markpolitiken, och låter markägare bestämma över hur deras mark ska användas, istället för kommunen, kan vi förvänta oss en fortsatt produktion av bostäder som matchar efterfrågan, kanske till och med i lägen som kan efterfrågas av en bredare massa. Därefter kan politiken ägna sig åt önskvärd fördelningspolitik, det vill säga använda våra gemensamma resurser till att hjälpa de hushåll som faktiskt behöver hjälp, och inte strössla mer pengar över medelklassen.

Det här inlägget postades i Bostadsbrist, Bostadsmarknad, Hyresmarknad, Hyresreglering, Politik. Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt